Andra saker som hände under vistelsen...

Fredag den 20
Efter att ha ätit lunch med Simon G och David Liljemark, bar det av till seriedistriktet vid Bellmansgatan. Simon var tvungen att sticka vidare, så jag fick hänga med Dayw. Det var rätt kul att gå runt med en herre som refererade till en gammal Elvis-låt, när han läste Maskinen-skivans låtlista (Dayw undrade om låten "Aldrig vart i Malmö" var en cover på Elvis "Never been to Spain").

När vi klev in på Staffars, möttes jag av en mindre välkomstkommitté i form utav Staffan (som jobbar på Staffars). Staffan visste tydligen vem jag var och tog gladeligen emot mina fanzines, så nu finns alltså "Für Elisabeth", "Bokstaven L" och nyutkomna "Aggrokultur XI" på Staffars serier. Ni hittar serierna i seriefanzinehyllan och där kommer jag väl hänga, tills den dagen jag blir tillräckligt begåvad för att få vara med i tv (Grymt, Lina! Grymt, Loka!) och får åka landet runt för att hålla föreläsningar om mina verk.

Vi traskade vidare längst Söderstråket (Alltså, promenadavståndet mellan Medborgarplatsen och Skanstull) och hamnade på ett fint litet café med självbetjäning, där det hängde mängder med fotografier på cafébesökarna. Allt var hembakat! Jag åt en stor bit rabarberpaj och tog en rejäl kopp kaffe till. Dayw åt en... bulle? Jag minns inte vad han tog.
När vi sedan gick förbi Comics Heaven i Gamla stan, stannade han till och köpte en trave med The Comics Journal. Jag fick en plastpåse fylld med The Comics Journal av självaste Dayw, som refererade till nån gammal anekdot då Elvis Presley gav Johnny Cash sin gitarr (Eller om det var tvärtom). Under resan till Uppsala fick jag läsa intervjuer med Chester Brown, Mark Newgarden och Mike Diana.


Vid sextiden var jag tillbaka i Uppsala. Vi skulle mötas upp i studion och få ihop låten som spelats in. Det blev bara allmänt studiohäng med Kalle och Spakur, sedan hookade vi upp med Urris, Jonte och Einar (ytterligare två gamla ansikten från förr). Vi tog en taxi hem till Krypto och började spela Ghettopoly. Eller spela och spela, vi hann inte ens komma runt ett helt varv, för det blev så mycket tjafs om regler och om vad dom olika representerade på det vanliga monopolspelbrädet.

Även om filmen är lite grumlig kan nog Kalle räkna ut vem det var som välte ner skålen.

Lördag den 21
Nyinspelning av storylåten vi gjorde i onsdags. Den här gången lät det bra mycket bättre. Kalle spelade skivor på Smålands Nation, där Rusiak och Mange Schmidt uppträdde. Det enda bra med den spelningen var Näääks gästspel och "Hiphopper". Dom som jag var med, drog hem och jag var ensam på dansgolvet. Jag tog Kalles nycklar och drog hem till Fyrishov. Nå väl, Jag fick träffat Professor P och Akilles i alla fall.

På söndagen åkte jag hem. Och här sitter jag nu.
Imorgon ska jag på julmustprovning med några goda vänner. Det blir kanske den sista värmen jag kommer uppleva innan den totala kylan tar över mitt skakande bål.

Sportlov i november (en reseskildring)

Tisdag den 17e.
Avgång: halv tio vid Nils Ericsson Terminalen, Göteborg.
Beräknad ankomst: kvart över sex på Uppsala station, Uppsala.
Första halvtimmen: Att låna en Ipod med videofunktion skulle underlätta resandet, men det gjorde ont i ögonen efter två avsnitt av Family Guy.
Timme ett: Vilade ögonen. Försökte se på ett Family Guy-avsnitt till. Antog att det hade att göra med dom skarpa färgerna. Jag började därför lyssna på avsnitten istället.
Timme två: Lyssnade på ytterligare två avsnitt av Family Guy. Åt två smörgåsar med stekt ägg och drack äcklig sockerfri saft ur julmustflaska. Lyssnade igenom Jens Lekmans samlingsskiva "Oh, you´re so silent, Jens". Somnade och vaknade när vi åkte förbi Mariestad. Smsade Spakur och berättade att det finns en stad som heter samma sak som ölen. Spakur berättade att det fanns städer som hette Åbro och Arboga också. Några SMS-skratt senare, somnade jag om, till tonerna av Miles Davies "The birth of cool".
Timme tre: Lyssnade igenom två timmar av "Det andra könet" på talbok. Insåg att den fysiska upplagan som jag lånat, skulle varit inlämnat på biblioteket, dagen innan.
Timme fyra: se ovan. Åt två korvsmörgåsar och drack lite mer av den där hemska saften.
Timme fem: Satte igång en av Madlibs Beatconducta-skivor och somnade. Vaknade av att vi passerade Arboga. Somnade om.
Timme sex: Började kolla på Pixars "The Incredibles". Tyckte det var kul att Mr Incredible (Graig T Nelson) kallade sin stalker Buddy (Jason Lee) för Broadie, för Jason Lee spelade Broadie i "Mallrats".
Timme sju: Att återse huvudstadens skyline, skänker ro i mitt inre. Det var lite ballt att vara den enda passagerare som satt kvar i bussen, när den åkte upp i garaget för att plocka upp passagerare på terminal 17.
Timme åtta: Passerade skylten "Upplands län". Vattentornets siluett hägrade i horisonten. Bussen svängde runt rondellen och körde igenom industriområdet. Jag var hemma igen.
Kvart över sex steg jag av och började vandra mot stora torget. Mötte upp Spakur som tog med mig till Kafkaotiska Inspelningars studio och vi började spela in ett session över RJD2s "FHH". Kalle Kryp dök upp och vi stack till hans lägenhet, där gamle Orackas höll låda.


Onsdag den 18
Under förmiddagen satt jag i Kalles vardagsrum, medan han knåpade på ett oldschool-klingande beat. Vi snackade om att skriva en 80tals-inspirerad storytellinglåt. Vi mötte upp med Spakur och började spela in. Inspelningen blev dock segdragen, mycket på grund av all starköl som konsumerades.

Jag kan inte visa er nåt av själva låten, så här får ni en bit av Spakurs remixprojekt. Håll till godo.


Torsdag den 19.
Så här började det.
Jag vaknade av att min farmor ringde och berättade att bredbandsgubbarna hade varit i min lägenhet. Efter samtalet la jag mobiltelefonen i mina kortbyxor. När jag gick på toan och drog ner kortbyxorna, sa det plums. Första tanken var "hur kan det plumsa när jag fortfarande har kalsongerna på mig?". Det otänkbara hade inträffat. Jag körde ner handen i toaletten och började genast torkade av mobiltelefonen. Applicerandet av alkogel innebar att telefonen förblev antiseptisk, men det bidrog knappast till att få igång fanaskapet. Efter ett snabbt besök på Teknikmagasinet var jag 399 kronor fattigare men en ny telefon rikare.


Tillbaks till stockholm.
Få se... vad minns jag? Jag droppade av mitt bagage hos Simon, sen åt vi hamburgare med Petter Sjölund. Vi gick på förfest hos Ola, som bor ovanför regissör Fares lägenhet. ZIP & RAR (aka Kim och Beebop från SMK) var där och det spelades Marky Mark från deras datorer. Ola instruerade mig i hur man använder en grym hårprodukt som hette nåt i stil med Schwartzkopfs Rough. Några timmar senare var vi på Ljunggrens.

Vad minns jag av Ljunggrens?
Jag kramade om mina gamla Uppsalakamrater Paul W och Offe. Pappa Munkhammar hade runda glasögon och hade stiligt skägg. Kalle Kryp, Urris, Peldawg och "Hemska London" var alla lagom salongsberusade. Simon sa att Mamma Luthagen letade efter mig och hon omfamnade mig som en förlorad son. Vi sågs visserligen på Simons releasefest i fjol, men det kändes ändå som sex år sen. Zacke och Johan Jivin från Movits strosade runt, Daniel Adams Ray skulle just hälsa på mig men fick ge vika av en kram från sveriges tjusigaste sångerska (som numera är är kortklippt). Jag fick inte pitchat så mycket serier, men det var ändå kul att folk visade intresse.
Maskinen spelade och deras glada fans mådde bra av att slippa höra "Alla som inte dansar", nu när albumet är ute.

Vid ettiden började alla röra sig mot Berns, där den officiella efterfesten skulle äga rum. ZIP & RAR höll låda medan min Uppsala-posse dansade sig fördärvade. Själv var jag väldigt glad. Och väldigt full. Tror ni mig inte? Ta en titt på följande klipp.

Två timmar senare skulle jag testa samma hundgodis, men det smakade bra mycket värre när jag hade nyktrat till. Usch, aldrig igen.
Rapsveriges motsvarighet till duracellkanin var på Berns. Killen som kallar sig själv för Chris Kanaki (Bara för initialernas skull).


Efter några timmar gick jag och Simon genom ett regnigt stockholm, i riktning mot skanstull.

Aggrokultur i Stockholm.

Full i stockholm, bakis i Uppsala. Uppsala-rapstarreunion och söndriga mobiltelefoner. What a life. Ni får höra reserapporten om några dagar.

Från och med idag så kan man köpa Für Elisabeth, Bokstaven E och Aggrokultur XI.
Inte så många fanzines egentligen. Jag kommer nog leverera fler exemplar under min nästa resa till Hufvudstaden (Om några veckor).
I´ll be hittin the studio tonight yaoooo...

En skitserie som jag recenserade

För några månader sen hade jag nattjour på jobbet och lyckades se premiären av den här skräpserien. Håll till godo.

Hank Lawson (Mark Feuerstein) är en ansedd kirurg som har pengar, flådig lägenhet och sexig fästmö. Livet leker, men när han låter en av sjukhusets rika donatorer dö för att kunna rädda livet på en fattig tonårsgrabb, får han sparken. Lägenheten blir stökig och hans fästmö gör slut. Det här låter som inledningen till ett bra drama om vägen tillbaka. Det är det inte. Hanks irriterande bror Evan (Paulo Constanzo) drar med honom till rikemansområdet Hamptons. Dom lyckas nästla sig in på en exklusiv fest och efter att Hank räddat livet på en drogad modell, börjar han erbjudas husläkarjobb av Long Islands societet.

I varje avsnitt får Hank ta itu med ännu en otacksam multimiljonär som lider av hepatit C eller diabetes. Det är åkommor som vanliga skattebetalare drabbas av, men eftersom befolkningen i Hamptons är för fina för Sahlgrenska, är det roligare att ha en svartjobbande concierge. Jag förstår mig inte på tv3, som försöker skildra växande i-landsproblem i program som ”Du är vad du äter” och ”Lyxfällan”, samtidigt som de matar tittarna med program om hollywoodfruar. Hank gjorde rätt i första avsnittet. Låt de rika dö.

Repris: dö, Disney.

Dö, Disney.

Multimediakonglomeratet Disneys senaste försök att ta över världen sker genom att skapa morgondagens superstars. Men kan Jonas Brothers och Highschool Musical-gänget överleva Hollywood?

Dom flesta nittiotalister minns nog att Eva Röse och Alice Bah började som programledare i SVTs "Disneyklubben". I USA har Disney visat sig vara en gynnsam plantskola för så kallade "Triple Threats" - aktörer som kan sjunga, dansa och skådespela. När Disney Channel återupplivade sin gamla 50-talsshow "Mickey Mouse Club", castades framtida superstjärnor som Britney Spears, Christina Aguilera och Justin Timberlake. Under det tidiga 00-talet producerades tv-serier som "Lizzy McGuire" och "Even Stevens". Titelkaraktärerna spelades av Hilary Duff repspektive Shia Lebeouf, som idag är två av filmindustrins mest eftertraktade 80´s-babies.


Porr i skandalskolan
Disney Channel har fullkomligt skitit ur sig tv-filmer under tjugosju års tid. Flera av dom har passerat obemärkta. Det var inte förrän Januari 2006 som uppsvinget kom, i och med "Highschool Musical". Filmen är en ärtig lovestory som cirkulerar kring Troy (Zac Efron) och Gabriella (Vanessa Anne Hudgens), två tonåringar som träffas, blir kära, tampas med sin skolas sociala normer och brister ut i sång, helt utan anledning. Det hela slutar med ett stort sång- och dansnummer. Succén var ett faktum och "Highschool Musical" blev startskottet för DCOMs (Disney Channel Original Movie) popularitet.

Med framgång kommer skandalerna. Den mest omtalade är Vanessa Hudgens läckta nakenbilder på internet (rykten säger att bilderna var menade åt ex-pojkvännen Drake Bell, stjärnan från rivaliserande tvkanalen Nickelodeons program "Drake & Josh"). Hudgens bad om ursäkt för sin b-skådis-kupp och lyckades behålla sin maktposition, som en del av den enorma Disneymusikal-franschisen. Sämre gick det för Ashley Tisdale, som spelar Hudgens bortskämda antagonist Sharpay i "Highschool Musical". I en bransch som förespråkar bildskön ytlighet, var det en frisk fläkt att se en ung, framgångsrik sångerska, som inte skämdes för sin breda näsa. Därför kom det som en chock för HSM-fans när vimmelbilder avslöjade en uppenbar förändring på Tisdales anlete. Tisdale menade att ingreppen berodde på en näsfraktur, men miljontals av stornästa HSM-fans hade fått sina hjärtan krossade. Tisdales skivförsäljning rasade, men sångerskan själv tröstade sig med "Highschool musical 3" och ännu ett näsjobb.


Minderåriga har det hårt i rampljuset. Shirley Temple och Mickey Rooney är troligtvis de enda forna barnskådespelarna som lyckats åstadkomma karriärer, som sträckt sig över flera decennium. Som ung i nöjesbranschen måste man ha en fast grund att stå på och omge sig med folk som är pålitliga. Sammanhållning är en huvudingrediens, särskilt i gruppsituationer. Cheetah Girls började som en bokserie och när konceptet skulle göras till tv-serie, bildades långa köer utanför casting-hallar. Fyra före detta barnskådespelare vann rollerna och tvingades spela bästa kompisar, under fem års tid. Efter flera musikalbum och tv-filmer, hoppade Raven Simone av bandet och korthuset föll. Inte ens Whitney Houston (som producerade dom första Cheetah Girls-filmerna) kunde hålla ihop gruppen.


Jesus, Musse Pigg och lätt schizofreni.
Stundtals känns det som att den högerkristna Disney-koncernen gör allt för att deras barntillåtna tonårsidoler inte ska framstå som kättare. I en MTV-intervju avslöjade Demi Lovato (från tv-filmen "Camp Rock") att hennes favoritband var norska Black Metal-bandet Dimmu Borgir. Det har spekulerats om att Lovato blivit tillsagd av sina puppetmasters (som troligtvis bär Musse Pigg-handskar) att ta tillbaka yttrandet. Numera hävdar Lovato att hon är en troende tös som ber före sina uppträdanden och hennes favoritartist är numera popgitarristen John Mayer.

Den öppet kristna framtoningen är extra tydlig i Jonas Brothers, en teenpop-musicerande skock evangelikalister som gjort förtroenderingen till en hipp accessoar bland tweens. En förtroendering är en symbol för sexuell avhållsamhet, vilket Jonas Brothers sägs praktisera. Den familjevänliga imagen är lätt att raljera över. Tv-serien South Park gick fullständigt Jihad mot både Jonas Brothers och Disney i avsnittet "The Ring", där unga flickor manipuleras av brödratrion, som styrs utav sin hänsynslösa chef - en slipsklädd mus med stora öron och ljus röst.

Den artist som har starkast ambitioner att slukas av industrin, är Miley Cyrus. Tv-serien "Hanna Montana" handlar om Miley Stewart, en äppelkäck highschool-tjej som lever dubbelliv. Genom att bära en blond peruk och le extra brett, blir brunetten Miley megastjärnan Hanna Montana.
Miley Cyrus karriär styrs av hennes countrysjungande Billy Ray Cyrus, mest känd för en duett med Dolly Parton. Att blanda business med blod är aldrig lyckat. The Osmonds och Jackson 5 lät sina fädrer styra deras vägval i musiken och i båda fallen slutade det med tragedi. Billy Ray Cyrus verkar vara en riktigt pengahungrig lantis som låter sin dotter släppa alla möjliga produkter med "Hanna Montana"-motiv. Man kan köpa Hanna Montana som actiondocka, Hanna Montana i tvspelsformat, till och med Hanna Montana-peruker och toaborstar! Mångfalden utav produkter med tv-karaktärens namn närmar sig nästan Elvis Presleys mest obskyra memorablia.

Tidigare i år hade "Hanna Montana - the movie" premiär. I filmen prioriterar Miley/Hanna kändisskapet, framför sin bästa kompis födelsedagsfest. Pappa Billy Ray tar därför med henne till sina hemtrakter i Tennesse, i hopp om att hans dotter ska komma till insikt. Det rosa och glittriga livet i Tinseltown byts ut mot amerikanska söderns jordiga färgpalett. Rollkaraktären Miley Stewart protesterar genom att säga "You can´t take Hanna away from me", en replik som tycks komma direkt från privatpersonen Miley Cyrus. Det finns inget mellanting längre. Cyrus vet att hon är Hanna Montana, på samma sätt som Eminem är sitt seriemördande alterego Slim Shady.

Miley Cyrus verkar vara den starlett bland DCOM-stallet som skolkade under mediaträningen. Hon gnäller knappt över sina lättklädda mobilkamerabilder på myspace (som media rasade över, men som gubbsjuka groomers kalasade loss på), men ångrar omslagsbilden som stjärnfotografen Annie Liebovitz tog på henne till Vanity Fair. När Radiohead inte ville komma till hennes loge under förra Grammy-galan, gick Cyrus ut på radio och sa att hon skulle förstöra "Stinkin´ Radioheads" karriär.
Miley Cyrus framtid är redan utstakad. När Zanessa (Zac Efron och Vanessa Hudgens) är tonåringarnas svar och Jonas Brothers är nya Hanson, är fröken Cyrus nästa Britney Spears.

Det största felet ligger i Disneys vilja att kontrollera skådespelarnas liv. Man kan inte styra tonårsliv. Att leva rövare är en del av att växa upp. Rivalkanalen Nickelodeon är en annan språngbräda för skådespelande barn och deras mer lågmälda kontroll över sina aktörer, har varit rätt lyckade. Amanda Bynes och Nick Cannon startade i Saturday Night Live-liknande showen "All that!" och idag är båda A-listade. Kenan Thompson från "Kenan & Kel" är numera fast medlem i Saturday Night Live och Josh Peck från "Drake & Josh", har imponerat i indiefilmer som "The Wackness" och "What goes up" .

DCOM-generationens idoler riskerar att gå samma möte till ödes som Celebration, ett Disney-finansierat bostadsområde som byggdes mitt i Floridas träskmark. Målet var att bygga upp ett tryggt och vackert medelklassområde, men istället blev Celebration skådeplats för skilsmässor och pedofili.
Walt Disneys nedfrusna kropp skulle nog knappast vända sig i sin kryogeniska frys, om han såg vad som gjordes i hans namn. Musse Pigg lever och han har kontroll över dina barn.

Hannes Hopf at the movies: Johan Falk - GSI (2009)

Igår jobbade jag. Rätt gött faktiskt. Och jag slapp se "Macken" eller "Sällskapsresan" för sjunde gången. En av dom boende (Clark, som jag kallade honom i en av mina reseskildringar) hade köpt..."Johan Falk: Gruppen för särskilda insatser" på DVD. Här har vi min gamla recension av rullen.


Så var det dags för den första av ytterligare sex långfilmer om filmsveriges mest stelbente supersnut. Och nej, jag pratar inte om Gunvald Larsson på kryckor.
Kommer snart till en Shellmack nära dig. En svensk-tysk film av den nedladdningsfientlige regissören Anders Nilsson.
Johan Falk (Jakob Eklund) har återvänt till Sverige för att arbeta med GSI- Gruppen för Särskilda Insatser. GSI har i uppgift att hålla pli på den svenska maffian. När det sedan visar sig att specialstyrkan använder sig av fula knep, är det upp till Johan Falk och hans valiumslöa göteborgska att stoppa dom.

Persongalleriet i "Johan Falk - GSI" är parodiskt pinsamt. Mikael Tornvings sardoniska framtoning känns som hämtad ur tvprogrammet han alltid förknippas med och Reuben Sallmanders emo-polis är skrattretande. Den mest sevärda är Joel Kinnamans blågula Donnie Brasco, på gränsen till nervsammanbrott. Killen kan skådespela, det trodde jag inte efter att ha sett honom i "Tjenare kungen".

Kurt Wallander. Martin Beck. Anna Holt. Kling och Klang. Filmsverige har en hel uppsjö med polisporträtt. Varför är svensk polisaction en så bespottad genre? Jo, dels för att alla actionfilmer i Sverige handlar om lagens långa arm, men sen är ju konceptet "Svensk action" en ganska surrealistisk företeelse. Kriminalitet existerar såklart i långa landet falukorv, men att göra en romantiserad skildring av en genre som är så djuprotad i Hollywood? Det går inte. Folk kan inte ta till sig biljakter på Avenyn ("Noll Tolerans") , så dom snygga panoramabilderna på Gothia Towers faller platt.

Alla kommer väl ihåg biljaktscenen i "Noll Tolerans", då dom körde förbi NK fem gånger? Det här är nästan roligare. Båtjaktscenen utspelar sig i Gröen (Landvettersjön) och Frökens Udde (Mölnlycke). Helt sanslöst. Där har jag både paddlat kanot och tagit simborgarmärke.

Inför inspelningen av "Johan Falk - GSI" fick Jakob Eklund möta Peter Rätz, en före detta undercoveragent som infiltrerade kriminella MC-gäng på 90-talet. Föreställ er att Peter Rätz hade blivit påkommen. Då hade nog den här filmen aldrig blivit av, vilket också medför att dom fem kommande Johan Falk-filmerna inte heller hade sett dagens ljus. Fast då hade vi väl säkert fått ytterligare sex Beckfilmer.

En sista uppmaning till Sveriges undre värld: fortsätt skjuta poliser, så att vi slipper fler inhemska "Departed"-kopior i framtiden.

Repris: Dilla-prologen + Vad äter Jay-Z?

Dilla.D-Dilla. Jay-Jay-Jay Dilla D-Dilla. D-Dilla.Dilla.D-Dilla. Jay-Jay-Jay Dilla D-Dilla. D-Dilla.Dilla.D-Dilla. Jay-Jay-Jay Dilla D-Dilla. D-Dilla.Dilla.D-Dilla. Jay-Jay-Jay Dilla D-Dilla. D-Dilla. Ni som har mitt fanzine "Aggrokultur XI" vet att serien blev av till slut. Var nu riktigt snälla och läs min blogg, så bjuder jag på en julklapp i slutet av månaden.

Förresten, om ni vill läsa flera serier, så klicka på länken till höger (eller så räcker det med att klicka här).
Och här har vi en ihopklippt version av "Vad äter Jay-Z?" också.
Imorgon sticker jag till mina gamla kvarter och blir borta några dagar. Det dyker upp lite andra grejer för er att läsa. Hörs snart igen.

Ett bra sätt att motverka skrivkramp.

Efter mer än tjugo minuter av knådande och slarv med mjölen, lyckades jag få till degen som fick stå och jäsa, medan jag satte mig och fortsatte och uggla, i väntan på att skaparglädjen
En timme senare har degen pöst upp ordentligt. Att se en bröddeg ta form är lite som se sitt förstfödda barn växa. Ett barn som man sedan stoppar i ugnen.
Vilken menlös bulle. Jag penslade den med smör och lät den jäsa under en halvtimme...
Satan vilket monster!! Nu börjar den faktiskt se ut som ett riktigt bröd!

Jag glömde ta en bild på den färdiga produkten. Och nu är den uppäten också. Sorry.

En födelsedagspresent jag tillverkade för några år sen.

Hahaha hittade just den här gamla porträttserien jag gjorde till Döna Incs Jani när han fyllde 22.

Hannes Hopf at the movies: Inglorious Basterds (2009)

Helvete. Sängliggandes för andra dagen i rad. Hoppas inte att det är den där förbannade pandemin som tagit mig. Då blir jag bara deppig.
Hur som helst, jag tankade ner Tarantinos senaste rulle som nu finns på DVD-RIP. Här har vi två gamla artiklar som jag för några månader sen, när filmen var aktuell.

Inglourious Basterds

Mannen som gjort sig ett namn i Hollywood genom sin fäbless för ultravåld, one-liners och kvinnofötter, är tillbaka. Och nej, jag menar inte Redman.
”Inglourious Basterds” handlar om vendetta. En grupp jude-amerikanska soldater röjer runt i naziockuperade frankrike medan en judisk kvinna (Mélanie Laurent) planerar att hämnas sin döda familj. I fem kapitel levererar Tarantino sin tolkning av 70-talets italienska krigsfilmer (genren har kallats för ”macaroni-combat”) och som vanligt är det bäddat för underhållningsvåld. ”Inglourious Basterds” har en hel varieté med minnesvärda karaktärer. Allra bäst är Christoph Waltz i rollen som överste Landa, kanske den skönaste nazisten i filmhistorien (Ja, efter Dr Strangelove). Ljudspåret består av episka Morricone-stråkar, som sätter tonen för filmens stämning. När David Bowies ”Cat people” dyker upp mitt i allt, sitter man där och är helt paff.

Vad har Hollywood lärt oss om andra världskriget? Jo, att förintelsen var hemsk och att nazister är dumma. När Quentin Tarantino ska göra film av samma ämne, är det ingen idé att förvänta sig ett djupgående drama, som tar upp nazisternas malmtransport eller belägringen av Leningrad.

Hannes Hopf listar dom fem coolaste elakingarna i Quentin Tarantinos filmuniversum (Konstigt nog, har han inte lagt till Ordell i Jackie Brown)



5. Stuntman Mike (Grindhouse: Deathproof, 2007)
"Death proof" var seg, om man jämför den med Robert Rodriguezs Grindhouse-film("Planet Terror"), men Stuntman Mike måste vara en av dom charmigaste mördarna någonsin (Det är ju ändå Kurt Russel som spelar honom). Stuntman Mikes modus operandi går ut på att spionera på snygga tjejer, för att sedan ha ihjäl dom med sin bil. Tarantino skulle egentligen ha filmat en scen där Stuntman Mike står och runkar, efter att ha dödat den första kvartetten tjejer. Den scenen hade nog gjort "Deathproof" mer minnesvärd.


4. O-Ren Ishii (Kill Bill vol1. 2003)
Bill var storskurken, men i övrigt var DIVAS-gänget inte så coola, efter sina glansdagar (Vernita Green blev hemmafru, Bud försupen bouncer osv.). Den som lyckats åstadkomma mest, är O-Ren Ishii (Lucy Liu). Vid sin sida har hon sin lolita-aktiga livvakt Gogo Yubari, sin stroppiga tolk Sophia Fatale och 88 vildsinta asiater med svärd. När O-ren Ishii blir förolämpad under ett yakuza-möte, svingar hon sin katana och låter blodet regna över hennes Lady Snowblood-kimono och framför sedan en programförklaring för återstående maffiabossar i rummet. Allt medan blodet pyser ur den halshuggna yakuzans knopp. Vilken kvinna.


3. Hans Landa (Inglourious Basterds, 2009)
"Attendez la creme..." En kall nazistöverste som suger på calabashpipa och behåller sitt lugn, även när det tar hus i helvete. Överste Landa är ingen vanlig dussinnazi som blir kanonmat i krigsfilmer. Inledningen där Landa förhör en nervös bonde, för tankarna till Jules (Samuel L Jackson) hotfulla lugn i början av Pulp Fiction. Tarantino har själv kallat Landa för hans mest välskrivna karaktär och har också sagt att filmen aldrig hade blivit av, om Christoph Waltz hade tackat nej. Den stillsamme Waltz lär ha utbrast "That´s a bingo!!" inombords, när han plockade upp priset för bästa manliga skådespelare under årets Cannesgala.


2. Marsellus Wallace (Pulp Fiction, 1994)
Han ser inte ut som en bitch, det får Brett erfara redan i början. Och när han går "medieval on your ass", då är det kört. Ving Rhames i rollen som Marsellus Wallace, är den bästa svarta maffiabossen sedan Moses Gunn i rollen som Bumpy Jonas (Shaft, 1971).
En klassisk myt om Pulp Fiction involverar innehållet i väskan. Det sägs att den innehåller Marsellus Wallaces själ. I början av filmen är Marsellus en mystisk maffiaboss, med plåster på nacken. I slutet av filmen har Wallace fått tillbaka sin väska (och sin själ), så därför skonar han boxaren som blåst honom på pengar. Å andra sidan, jag hade nog också skonat en snubbe som räddat mig från att ha blivit rövknullad av Peter Greene i polisuniform.

1. Mr Blonde (Reservoir Dogs, 1992)
Victor "Toothpic-Vic" Vega dras in kuppen och tilldelas namnet Mr. Blonde. Under hela filmen avlossas det pistoler och blodet skvätter ordentligt. Dom andra dogsen samtalar vilt om hur Mr. Blonde gått apeshit på civila, men tittarna får själv aldrig ta del av dom detaljerna. Till slut gör mannen själv entré och hur storstilat är det inte att stå lutandes mot en pelare, drickandes milkshake? Blonde besvarar dom andras ilska med one-liners som "Are you gonna barn all day doggy, or are you gonna bite?". Scenen där Blonde dansar till "Stuck in the middle with you" och plockar fram rakkniven, är den tjusigaste tortyrscenen på film (Alla har väl sett Nile Citys parodi, vid det här laget). När Blonde kapar av örat på den kidnappade polisen, är det så rått att till och med kameran vänder undan för det vansinniga dådet!
Det har länge talats om en prequel till Reservoir Dogs och "Pulp Fiction". där både Michael Madsen och John Travolta skulle medverka. Idag känns det inte lika aktuellt. Låt oss istället fortsätta avnjuta Mr. Blonde i Tarantinos långfilmsdebut.