 |
| From Halv åtta på morgonen: En blogg av och med Hannes Hopf. |
För bara ett par dagar sedan tog bränslet till min gamla moped slut, varpå jag begav mig till en mack nära mig för att inhandla fyra liter högoktanig bensin utav märket diesel. Eftersom soppan hade torskat var jag tvungen att oskodd, inte bara gå utan dessutom göra det till fots, längs med den fartfyllda motorvägen som sedermera skulle komma att leda mig till macken jag var i trängande behov att uppsöka. Bilar fullkomligt forsade förbi, och solen hade ställt sig mitt på himlavalvet och strålade allt vad den orkade ner på både mig och asfalten som stekte den nedre delen av mina stackars fossingar. Enda svalkan jag tilläts åtnjuta var av en halvfylld läskburk som kastades på mig från en av de tusen och åter tusen förbipasserande bilarna. En blond yngling i keps och linne kikade ut genom en nervevad ruta och skrek något jag inte hann uppfatta, men troligtvis var det en uppriktig och väl menad ursäkt.
Väl framme fyllde jag upp min medhavda plåtdunk och efter avslutat verk insåg jag att min pung innehöll fler slantar än vad nöden för tillfället krävde, i svensk valuta uppgick summan till ungefär 89:-
Om det var slumpen eller ödet har jag ännu inte förstått, men 89:- var också vad mackens många olika compact disc-skivor kostade per styck, så jag beslutade mig därför att göra en kulturgärning och betala för lite musik. Efter att ha sneglat igenom det något karga utbudet fastnade mina ögon i ett läge som riktade blicken på en skiva vid namn "Absolute Dance" och jag beslöt mig för att det skulle vara skivan jag letat efter. Nu skulle äntligen komma att få svänga på mina ludna.
Skivan var enligt min beräkning mycket bra, med artister som Lady Gaga, Basshunter och Lilli & Sussie. Mest bäst tyckte jag ändå om låten som låg sist på skivan. Det var en klämmig bit som handlade om en person som hette Sven Banan, som gillade att åka ålandsbåt och skratta med sina kamrater. Om låten byggde på en sann historia eller ej framgick otydligt, men givetvis finns risken att artisten i fråga ägnade sig åt mer eller mindre kvalificerade gissningar. Efter att ha lyssnat på låten i någon minut gick det upp för mig att låten handlade om att vara svensk. Låten finns också att få tag på för jambas räkning (ni vet det tyska företaget som tillhandahåller mobiltjänster i syfte att blåsa småungar).
När jag med min analytiska förmåga tränger djupare in i budskapet hittar jag ett slags mörker i låten och inser att bakom den nymålade radhusfasaden är det inte så roligt ändå att vara svensk alla gånger. Man blir ofta rånad, förmodlingen av nyare svenskar än en själv, man dricker lådvin på fredag fast man redan är bakfull, man permanentar sig, man ska laga mat och undrar vad man har hemma, man är en stilikon med silikon och måste ha återträff med högstadieklassen. Konstnären radar här alltså upp en rad typiskt svenska saker och knyter till slut ihop säcken med att be lyssnaren sova gott.
Vad just bananer har med svenskhet förstod jag först inte, men efter en vända på stan kunde jag inte undgå att lägga märke till att alla svenskar äter bananer hela jävla tiden. Som måltidsersättning, som snack, som mellanmål, istället fär att röka en cigarett eller bara för att ha något kul att göra. Det finns helt enkelt få saker som är svenskare än bananer, detta trots att frukten (bäret enligt många svenskar) inte ens växer i det här landet. Ingivelsen gav mig kårar längs ryggmärgen.
Det finns emellertid en sak som är svenskare än bananer, och det är svenskars vilja att göra avkall på att dom är just svenskar, eller iallafall att dom beter sig som sådana. Dom vill gärna ha en svensk inkomst, svenskens goda engelska och möjligheter till att resa och dom vill ha svenskens trygg- och frihet, men dom vill gärna tro att dom skulle fått allt detta även ifall dom fötts i Indien.
Dom vill åtnjuta privilegiet av att kunna leva ett fullvärdigt, kanske tillochmed rikt liv i ett land där livskvalitén är extremt mycket högre än i många, men långt ifrån alla, andra länder och intala sig att dom faktiskt förtjänar detta mer än barnen som syr gympaskorna dom har på sig.
Svenskar vill göra och ha det som alla andra svenskar, men vill samtidigt se ner på dom andra och tänka "vilka gemena trista jävla svennar, jag är bättre än dom. Jag är mer världsvan än vad nån annan svensk någonsin kommer kunna bli. Jag brukar ju trots allt äta på chinarestaurang."
Med detta i åtanke blir ironin i låten fullbordad och artisten kan lugnt dra sig tillbaka med lönen efter att ha agerat bödel åt svensk hiphop som sådan.
Inlägg
